Apropå "Egen tid"
Innan jag träffade Maken så hade jag förutom ett annat samboförhållande bott ensam i hela mitt vuxna liv. Jag har flyttat fler gånger än att jag ens orkar räkna, men jag tror att det är över 20ggr ;-)
Jag vet inte om det ligger i min personlighet eller om det är någonting som jag har utvecklat genom åren, kanske både och. Behovet av egen tid. Jag älskar att umgås med tystnaden. Att samtala och reflektera med mig själv inombords. Läsa utvecklande böcker. Titta på film. På så sätt laddar jag mina batterier.
Förr brukade jag ha sk. "pyjamashelger" - då åt jag frukost i sängen, jag tittade på en massa filmer och jag hade pyjamas på hela helgen. Stängde av telefonen. Om vädret tillät tog jag mig en promenad. Sådana helger gjorde underverk för själen.
Det är en stor frihetskänsla, att trivas i sitt eget sällskap. Att inte behöva vara beroende av någon annan för att kunna trivas, som barn var jag tvärtemot. Det finns vissa i vuxen ålder som knappt klarar av att vara ensam i 5 minuter, det måste vara otroligt begränsande?
Periodvis har jag haft arbeten där stressnivån har legat väldigt högt och då var mina "pyjamashelger" väldigt välgörande. Vem vet, jag kanske klarade mig ifrån att gå in i den berömda väggen tack vare det...
Sedan jag träffade Maken har jag inte varit så duktig på att ta mig den tiden även om behovet har funnits. Jag är som person väldigt uppoffrande, så familjen har alltid gått först.
Nu när Malte har kommit in i mitt liv, så har jag börjat att förstå, för att på bästa sätt kunna finnas där för min familj, så måste jag lära mig att prioritera mig själv mera och bättre. När man skall ut och flyga, så säger dom under säkerhetsvisningen, att man måste ge sig själv syre först - för att kunna hjälpa andra. Det tycker jag är en bra metarfor att ta med sig i livet!
Jag vet inte om det ligger i min personlighet eller om det är någonting som jag har utvecklat genom åren, kanske både och. Behovet av egen tid. Jag älskar att umgås med tystnaden. Att samtala och reflektera med mig själv inombords. Läsa utvecklande böcker. Titta på film. På så sätt laddar jag mina batterier.
Förr brukade jag ha sk. "pyjamashelger" - då åt jag frukost i sängen, jag tittade på en massa filmer och jag hade pyjamas på hela helgen. Stängde av telefonen. Om vädret tillät tog jag mig en promenad. Sådana helger gjorde underverk för själen.
Det är en stor frihetskänsla, att trivas i sitt eget sällskap. Att inte behöva vara beroende av någon annan för att kunna trivas, som barn var jag tvärtemot. Det finns vissa i vuxen ålder som knappt klarar av att vara ensam i 5 minuter, det måste vara otroligt begränsande?
Periodvis har jag haft arbeten där stressnivån har legat väldigt högt och då var mina "pyjamashelger" väldigt välgörande. Vem vet, jag kanske klarade mig ifrån att gå in i den berömda väggen tack vare det...
Sedan jag träffade Maken har jag inte varit så duktig på att ta mig den tiden även om behovet har funnits. Jag är som person väldigt uppoffrande, så familjen har alltid gått först.
Nu när Malte har kommit in i mitt liv, så har jag börjat att förstå, för att på bästa sätt kunna finnas där för min familj, så måste jag lära mig att prioritera mig själv mera och bättre. När man skall ut och flyga, så säger dom under säkerhetsvisningen, att man måste ge sig själv syre först - för att kunna hjälpa andra. Det tycker jag är en bra metarfor att ta med sig i livet!
Kommentarer
Trackback
