Maltes Mamma

Något som jag tidigare av naturliga skäl aldrig har funderat över, är hur det är att ha egna barn och HUR man påverkar deras framtida liv genom hur vi själva lever vårt eget vuxna liv.

Vi påverkar deras självkänsla, moral och värderingar. Det ringer väl något bekant i "Barn gör som vi gör, och inte vad vi säger att vi gör/tycker/avser....I det ligger ett oerhört stort ansvar.

Nu däremot handskas jag med det varje dag och varje sekund, speciellt som första-gångs-mamma men även som bonusmamma.

Jag har ingen manual som säger att si och så skall det vara, därför att det finns inga givna regler, eftersom alla barn är individuella.

Självklart förstår jag att det finns vissa rekommendationer, men jag antar att det finns lika många av den varan som det finns människor som ger dom olika rekommendationerna....

När man får sitt första barn, så befinner man, eller "man" - jag kan ju inte prata för alla andra, utan JAG, och jag har OCH fortfarande befinner mig i ett sorts ingemansland ibland. Jag har ingen erfarenhet att luta mig tillbaka på. Det jag är bra på, det är att förstå mig på barn och deras känslor, eftersom jag själv har varit ett barn - men det är inte det jag pratar om just nu. Det kan vi ta en annan gång ;-)

Det jag pratar om är osäkerheten kring det mesta när man får sitt första barn.
 
Mat och sovtider/sovrutiner är ett exempel. Ett annat exempel är; sova i sin egen säng VS sova med oss föräldrar. När sova i eget rum osv osv. Listan kan göras lång.

Jag hade någonstans i min enfald hoppats på att den stora massan av erfarna mammor skulle bistå och stötta genom denna första osäkra tid i ens liv, och inte komma med pekpinnar.

Nej, istället upplever jag att bli klappad på huvudet med olika attityder. "Trött? Vad gnäller du för, JAG minsann har/hade 2/3 barn" "Det är ju som semester att bara ha ett barn" osv osv...

Varför så svårt att visa empati och minnas sin egen osäkra period som första-gångs-mamma? Jag vågar nog påstå att alla första-gångs-mammor upplever samma osäkerhet det första året, eller har jag fel? Att stötta och ge förståelse, istället för att strö salt i såren. Alla vill väl göra "rätt" och vara en bra förälder?

Ja, detta var lite av vad jag har funderat på sedan min resa som första-gångs-mamma tog vid den 18 maj 2010.

Det finns massor med fler tankar och funderingar att dela med mig av, men vi tar ett ämne i taget :-)

Kram