Föräldrarskap
Jag funderar en hel del på föräldrarskapet, vilket ju inte är så konstigt.
Vad vill jag lära Malte i livet? Att fostra honom till att bli en självständig individ och att han kommer att tro på att han klarar av saker och ting själv.
Jag vägrar att bli en mamma som kommer att curla sönder honom. Att ideligen städa hans rum. Att han inte behöver ta något som helst ansvar här hemma. Att man tiger ut konflikter. Att inte ställa några krav. Att lära honom att det är ok att man ibland är osams, det är inte farligt, för hur annars skall han lära sig att lösa sina egna konflikter?
Jag kommer inte att ge honom allt han pekar på. Nej, han kommer att få lära sig att spara sina pengar och själv köpa det han vill ha. Även här måste jag lära honom hur han på bästa sätt skall kunna hantera det ekonomiska ansvar som följer med ett vuxet liv.
Jag vill också lära honom att ens handlingar får konsekvenser. Jag vill på bästa sätt förbereda honom för Livet utanför hemmets väggar.
Ju äldre Malte blir så kommer jag också att ställa högre krav, för det är vad världen utanför kommer att förvänta sig av honom. Om inte vi som föräldrar lär våra barn detta, hur skall dom då lära sig??
Barn lyssnar inte på vad du säger, utan barn gör som vi föräldrar gör. Därför ligger ansvaret hos oss föräldrar hur vi själva lever våra egna liv.
Om man som förälder inte själv lever efter sin egna principer, så anser jag att det blir ett stort hyckleri och barn genomskådar det direkt, och man som förälder blir inte speciellt trovärdig.
Vill jag att Malte skall växa upp med en stark självkänsla, jag då är det ju en fördel om jag själv arbetar med min egen självkänsla. Man kan inte ge något som man själv inte har.
Moderskapet kvinnor emellan
Vi påverkar deras självkänsla, moral och värderingar. Det ringer väl något bekant i "Barn gör som vi gör, och inte vad vi säger att vi gör/tycker/avser....I det ligger ett oerhört stort ansvar.
Nu däremot handskas jag med det varje dag och varje sekund, speciellt som första-gångs-mamma men även som bonusmamma.
Jag har ingen manual som säger att si och så skall det vara, därför att det finns inga givna regler, eftersom alla barn är individuella.
Självklart förstår jag att det finns vissa rekommendationer, men jag antar att det finns lika många av den varan som det finns människor som ger dom olika rekommendationerna....
När man får sitt första barn, så befinner man, eller "man" - jag kan ju inte prata för alla andra, utan JAG, och jag har OCH fortfarande befinner mig i ett sorts ingemansland ibland. Jag har ingen erfarenhet att luta mig tillbaka på. Det jag är bra på, det är att förstå mig på barn och deras känslor, eftersom jag själv har varit ett barn - men det är inte det jag pratar om just nu. Det kan vi ta en annan gång ;-)
Det jag pratar om är osäkerheten kring det mesta när man får sitt första barn.
Mat och sovtider/sovrutiner är ett exempel. Ett annat exempel är; sova i sin egen säng VS sova med oss föräldrar. När sova i eget rum osv osv. Listan kan göras lång.
Jag hade någonstans i min enfald hoppats på att den stora massan av erfarna mammor skulle bistå och stötta genom denna första osäkra tid i ens liv, och inte komma med pekpinnar.
Nej, istället upplever jag att bli klappad på huvudet med olika attityder. "Trött? Vad gnäller du för, JAG minsann har/hade 2/3 barn" "Det är ju som semester att bara ha ett barn" osv osv...
Varför så svårt att visa empati och minnas sin egen osäkra period som första-gångs-mamma? Jag vågar nog påstå att alla första-gångs-mammor upplever samma osäkerhet det första året, eller har jag fel? Att stötta och ge förståelse, istället för att strö salt i såren. Alla vill väl göra "rätt" och vara en bra förälder?
Ja, detta var lite av vad jag har funderat på sedan min resa som första-gångs-mamma tog vid den 18 maj 2010.
Det finns massor med fler tankar och funderingar att dela med mig av, men vi tar ett ämne i taget :-)
Kram
Tro?
Den Gud jag tror på är inte begränsad.
Den Gud jag tror på dömer inte andra människor.
Den Gud jag tror på behandlar alla människor lika.
Den Gud jag tror på straffar inte.
Den Gud jag tror på baktalar inte.
Den Gud jag tror på ÄR kärlek.
Listan kan göras lång, däremot tror jag inte på den Gud, som dom olika religionerna vill skapa.
Jag tror dock att alla religioner har "rätt" i sin tro.
Om JAG vill bli respekterad för MIN tro, ja då måste jag ju respektera ANDRAS tro, eller hur? Oavsett vad jag anser. Annars skulle jag vara en stor hycklare. Man kan inte kräva av andra det man själv inte ger.
Vem är jag att säga åt en annan medmänniska att dennes tro är fel? Ens tro är ju väldigt personlig.
Det som fungerar för mig kanske inte fungerar för dig. Och handen på hjärtat, det är ju ingen som VET, eller hur?
Förhoppningsvis så får man reda på "sanningen" den dagen man kilar vidare, så fram tills dess kan vi väl bara respektera att vi alla är olika och tror på olika Gudar, eller kanske inte tror alls för den delen.
Kram
