Maltes Mamma

Jag har funderat en del kring bloggandet…..

Och för min egen del så bloggar jag för att mina nära och kära skall kunna följa mitt och Maltes liv. Väldigt sällan, nästan aldrig, skriver jag om mina övriga familjemedlemmar.

Det är min och Maltes blogg.

Aldrig någonsin, skulle jag namnge eller lämna ut någon på min blogg. Visst, skulle någon skada mig eller min familj på något sätt skulle jag inte blinka två gånger för att hänga ut den personen.

Jag bloggar inte för att provocera.

Jag bloggar inte för att alla som läser skall hålla med om det som jag ibland skriver, för det som jag skriver om är baserat på mitt liv och mina erfarenheter.

Jag utger mig inte för att vara expert på något annat område än mitt eget liv och mina egna erfarenheter. Har jag läst en klok bok som jag lovordar, så har jag kunnat relatera till mitt eget liv.

Vid all form av ”lyssnande”, så finns det tre alternativ såsom jag ser det;

1. Man har liknande erfarenheter och känner att man kan relatera.

2. Man lyssnar och förstår att jag utgår ifrån min erfarenhetsbank och lägger inga värderingar i det jag skriver. Låter det passera som en härlig sommarvind.

3. Man utgår ifrån sin egen erfarenhetsbank och blir triggad av det som kommuniceras.

För någon som t.ex. inte har småbarn, så kanske det inte är speciellt intressant att läsa om Maltes alla upptåg, man befinner sig inte på samma våglängd i livet.

För någon som inte befinner sig i en stark livsutveckling, så kanske det inte är speciellt intressant att läsa om mina olika nyanser av känslotillstånd, som faktiskt livet består av.

Det är inte för intet, att man har som mest utbyte med människor som befinner sig på samma plats i livet eller åtminstone har gjort. Där föds empatin.

Själv följer jag endast ett fåtal bloggar (se mina länkar) och skulle jag läsa någon blogg som jag blir triggad av, ja då läser jag inte den. Jag har med tiden fått den insikten och väljer att inte läsa, ganska enkelt.

Man måste inte hela tiden ta ställning till allt som man läser eller hör. Allt som skrivs eller sägs måste inte vara baserat på ren vetenskap, herregud, det skulle ju i så fall ifrågasätta hela bibeln. Att påstå något annat skulle vara ett stort hån mot alla troende människor. Där finns det ingen som helst vetenskaplig grund. Den boken är helt baserat på andras upplevelser, men å andra sidan så är det ju krig också, pga. av olika uppfattningar om ”sanningen”.

Oftast sker mitt bloggande via mobilen, för det går snabbast, endera som ett mms eller som ett enkelt sms.

Ibland har jag ingen lust alls att blogga, men framförallt så har jag oftast fullt upp med att bara vara och verka i det verkliga livet, IRL som man säger :-) så jag sitter inte vid datorn särskilt ofta.

Tycker att det är ett slöseri på dyrbar tid som vi har med våra nära och kära, här och nu.

Jag finner det mera givande att sitta och prata med min älskling, träna (när jag är frisk), träffa vänner, göra något tillsammans med familjen såsom att åka till simhallen, grilla korv utomhus eller bara att mysa i soffan med min kära familj.

Ha det gott!
Kram

Nu vill jag berätta om min trötthet och det handlar om en bedövande trötthet som jag har känt under en längre tid. Flera års tid egentligen.



Det har hänt väldigt mycket de senaste 5 åren för mig;

* Träffar den största kärleken i mitt liv :-)

* Anpassas till den nya familjekonstellationen och dess ingredienser. Det är ständigt pågående.

* Missfall och operation för utomkvedshavandeskap :-(

* Bröllop :-)

* Flytt som föregås av en enorm renovering

* Svårt att bli gravid :-(

* Graviditet :-)

* Förlossning kejsarsnitt

* Problem med amning :-(

* Nybliven mamma med allt vad det innebär

* Min makes sjukdom i somras :-(

Allt detta påverkar naturligtvis och jag känner att tiden för reflektion har varit en bristvara, kanske för att allt har avlöst varandra och gått i 180 känns det som, jag vet inte. Det enda jag vet är att min kropp säger ifrån.

Det är ingen trötthet som jag kan sova mig fri ifrån, utan det är en trötthet som tränger ända in i märg och ben. Periodvis så brister det för mig för minsta lilla ansträngning eller motgång.

Jag är inte längre lika stresstålig. Mitt humör påverkas kraftigt av detta.  Jag känner ibland en stor hopplöshet och förtvivlan, ja förtvivlan är verkligen rätt ord. Att aldrig få känna mig riktigt utvilad och glad.

Jag har förstått att det till slut påverkar våra organ i kroppen, som till slut ger en massa symptom.

Jag var till läkaren förra veckan för jag vill få detta utrett en gång för alla. Det var en fantastisk läkare som jag fick träffa på vår företagshälsovård. Jag tog olika blodprover och skall på återbesök nästa vecka.

Jag misstänker vad det är jag lider av, det finns något som heter ”binjuretrötthet” – en bra länk att läsa finner du här: http://www.naringsmedicinsktidskrift.se/MichaelLam.html

Om inte så är fallet, så hoppas jag åtminstone att jag kan få något svar på vad det beror på, för detta är så tärande, om ni bara visste.

Kram

http://ceciliasprivata.blogg.se/

Hej alla,
Vi fick Maltes första "skol" fotografier igår.

Åh så fin han är vår "lilla" pojk! Man kan inte tro att han bara är 1 år 5 månader.

Jag älskar honom så ofantligt mycket och jag är så fantastisk tacksam! Det var ingen självklarhet att vi skulle få barn.

För er som inte vet, så hade vi ett utomkvedshavandeskap i maj 2008. Där jag fick operera bort min vänstra äggledare, vilket faktiskt minskar chansen med 50% att bli gravid.

Efter en massa undersökningar våren 2009 så blev vi godkända till IVF. Det skulle ta 1½ år innan det blev vår tur i den statliga kön, så vi beslutade oss för, att under väntetiden, bekosta ett IVF-försök själva.

Allt var klart och vi skulle till Uppsala för första undersökning en fredag, och på lördagen innan plussade vi på egen hand. Gissa om lyckan var total!!

Och här är han nu, vår stora och fina pojke :-))