Att leva som man lär
Du uppfattas av omgivningen på det sätt du själv "presenterar" dig själv.
Om du vill uppfattas på rätt sätt (din syn på dig själv), så bör du "leva som du lär".
Om du anser dig vara snäll - var då snäll
Om du anser dig vara givmild - var då givmild
Om du anser dig vara förlåtande - var då förlåtande
Om du anser dig vara fri från dömande - döm då inte
Det finns inget "men".
Ja ni fattar - Att leva som man lär.
Att bara prata duger inte, du bör i handling visa - för att du skall bli trovärdig av omgivningen. Du kan prata, prata, prata, prata - men det betyder inte ett skvatt, om dina handlingar visar på det motsatta.
Att se sig själv som ett offer för människor & omständigheter är bara en ursäkt för att inte behöva ta ett eget ansvar för det som händer.
Jag förstod inte detta tidigare, utan jag ansåg att det var alla andra som det var fel på. Jag förstod inte att jag själv hade ett ansvar för hur jag agerade och därigenom uppfattades, och jag kände mig allt som oftast missförstådd av omgivningen.
Alla är vi, i mångt och mycket, små barn i vuxna kroppar - och det kan vara väldigt förvirrande.
Nu förstår jag detta, och det är en enorm befrielse, men också ett stort ansvar, gentemot mig själv.
1993 skrev jag en liten bok som jag kallar "Tro på dig själv".
Jag kommer att dela med mig av vissa delar ur den. För om mina erfarenheter på något sätt kan bidra till att få någon annan att växa, så skulle det göra mig väldigt glad!
Kram
Om du vill uppfattas på rätt sätt (din syn på dig själv), så bör du "leva som du lär".
Om du anser dig vara snäll - var då snäll
Om du anser dig vara givmild - var då givmild
Om du anser dig vara förlåtande - var då förlåtande
Om du anser dig vara fri från dömande - döm då inte
Det finns inget "men".
Ja ni fattar - Att leva som man lär.
Att bara prata duger inte, du bör i handling visa - för att du skall bli trovärdig av omgivningen. Du kan prata, prata, prata, prata - men det betyder inte ett skvatt, om dina handlingar visar på det motsatta.
Att se sig själv som ett offer för människor & omständigheter är bara en ursäkt för att inte behöva ta ett eget ansvar för det som händer.
Jag förstod inte detta tidigare, utan jag ansåg att det var alla andra som det var fel på. Jag förstod inte att jag själv hade ett ansvar för hur jag agerade och därigenom uppfattades, och jag kände mig allt som oftast missförstådd av omgivningen.
Alla är vi, i mångt och mycket, små barn i vuxna kroppar - och det kan vara väldigt förvirrande.
Nu förstår jag detta, och det är en enorm befrielse, men också ett stort ansvar, gentemot mig själv.
1993 skrev jag en liten bok som jag kallar "Tro på dig själv".
Jag kommer att dela med mig av vissa delar ur den. För om mina erfarenheter på något sätt kan bidra till att få någon annan att växa, så skulle det göra mig väldigt glad!
Kram
